Jag har tänkt igenom detta väldigt många gånger...ska jag skriva eller inte, man med tanke på att det är inte så många om läser detta så kör jag.

 

jag har alltid varit "psykologen" i gänget, hört en massa som man som tonåring inte borde höra./eller uppleva.. nu när jag själv är ledsen/"utbränd" / har ångest.... eller vad det nu är då finns inte så många kvar som man kan prata med.... jag har mina nära vänner. men en av dem ,min närmsta bästa vän jobbar 100% ,pluggar ,ska ta hand om barn och hushåll och planerar bröllop... läser hon detta kommer hon att bli arg på mig ( för jag vet att jag alltid kan ringa henne) jag tänker inte ens gå in på vad dem andra två går igenom..

 

Men jag behöver också.!!!. sitter här, tårarna rinner och jag vill inget heldre än att rymma och vara bort nån vecka, jag älskar mina barn och min man, men jag behöver tid för mig själv.

 

Julen som alla älskar ( utom jag) är pågång.....men man får inte säga att man hatar julen....det är ju typ dödstraff då det.

 

Men jag orkar inte mera...

 

jag är aldrig ledsen så någon ser, för jag är ju den stakaste person som finns??!!

 

kanske är felet att jag aldrig ber om hjälp men man vill ju klara allt själv....envis jag vet.

 

Tar åt mig allt..särskilt under denna tiden som jag tycker är tillräkligt jobbig som den är..

 

Snyft...skiter snart i julen....eller allt...

 

 

kram